Hans Gedda – Årets fotograf 2015

[141231] Hans Gedda. Självporträtt.”Hej det är geniet från Flen” säger Hans Gedda när han ringer upp mig(!), efter att ha blivit utnämnd till Årets fotograf 2015 i Alba. Jag kan inget annat göra än att fnissa, för jag hade tänkt fråga varifrån det epitetet om honom kommer.

Självironi har han gott om, Hans Gedda. Epitetet Geniet från Flen har han fått dras med efter samma formulering över ett helt uppslag i Aftonbladet. De skrev om hans utställning på Camera Obscura i Gamla Stan i Stockholm 1978.

Porträttfotograf är väl en benämning som passar väl in på en av svensk fotografs stora namn och det  är något han håller med om. När han fick en hyfsat enkel kamera av sin far i 12-årsåldern insåg han snabbt att han hade känsla för fotografering och som 14-åring vann han en nationell fototävling. Men någon fotoutbildning har han inte skaffat sig utan bland annat lärt av sina misstag. Han är helt enkelt genuin autodidakt.

När han blev assistent hos en fotograf upptäcktes hans skicklighet i mörkrummet och förblev stående där i mörkret utan någon som helst inspiration för själva fotograferingsverksamheten. Men tack vare kontakter med redaktören för tidningen Böckernas Värld, som var skolkamrat med Hans Gedda, fick han som sitt första uppdrag att fotografera Mumin-Tove Jansson. Sedan fortsatte uppdragen ännu ett tag utan att han behövde ragga porträttfotograferandet – med kändisar som Lasse Forsell, Sara Lidman och Olof Lagercrantz.

Efter det var hjulen i rullning, men inte bara med porträttfotografi utan lite av varje. Och precis som filmaren Roy Andersson har han även gjort reklam för att dra in sina pengar. Porträtt passar bra för det kvadratiska formatet, tycker han.

– Tomrummet har betydelse, säger han med eftertryck. Och visst, du som läser Alba kommer under året att märka detta.

Då passar ju de kvadratiska bilderna på Instagram som hand i handske för dig, prövar jag. Men där protesterar han, själv håller han sig i huvudsak bortom den digitala världen på nätet. En enkel digitalkamera har han dock som han mest använder när han gör stilleben. Hemma i sin stuga i skogen har han ett bord där han gör stilleben av döda fåglar djurben och trädbitar och annat han hittar i naturen. Men mest använder han en bälgkamera i formatet 9×12 cm, så han är inte slaviskt bunden till det kvadratiska formatet. Det passar honom bättre vid dessa tillfällen.

Allt fler fotografer arbetar digitalt, men det är inget för Hans Gedda.

– Jag har sparat många originalbilder som kan användas vid utställningar. Den mystik som finns i fotolabbet finns inte när man gör digitala bilder. Visst, det är inte särskilt hälsosamt att arbeta med vissa fotokemikalier. Idag har jag problem med ledgångsreumatism och gör inte så många bilder själv, utan har en kopist som arbetar åt mig i Stockholm.

När det gäller frågan om att fotografera i svartvitt eller färg föredrar han svartvitt, men hans stilleben är ofta i färg.

– I TV-programmet om mig som gick tidigare under året erkände jag att jag är färgblind, skrattar Hans Gedda. Så det känns enklare med svartvitt. Skämt åsido, jag har bara problem att skilja rött från grönt.

De flesta porträtten är gjorda i Svartvitt. Bilderna är inte bara svartvita, de har även en laddning som gör dem intressanta.  Hur ser han då på sina egen arbetsmetoder?

– Jag går på känsla och räknar normalt med att fotograferingen ska gå på max en halvtimme. Så jag förbereder mig alltid väldigt mycket för att det ska bli bra. Om personen jag ska fotografera blir sen kan jag därför bli lite orolig. Sedan handlar det om att se snabbt, vara noggrann och fånga ögonblicket. Lite känner jag mig som en 100-meterslöpare i den situationen.

– Jag har flera gånger fått frågan hur jag får fram det inre. Men då tolkar de in något i bilden som jag själv inte sett. Samma fråga har skulptören och målaren Giacometti fått. ”Det inre? har han då kommenterat, jag har har fullt upp med det yttre”.

Ofta försöker han däremot träffa rätt temperament, berättar han. Han strävar även efter att få personerna lugna och säkra. Han har med viss förvåning träffat skådespelare som beklagat att de kommit till en fotosession trötta efter en sömnlös natt av oro för den väntande fotograferingen. Skådespelare som ju är väldigt vana att agera inför okända personer.

– Så visst är man som porträttfotograf i en maktsituation gentemot den som ska fotograferas.

Av alla personer han fotograferat har han själv bara varit nervös vid ett tillfälle. Det var när han skulle fotografera Nelson Mandela. Men mötet blev väldigt fint och avslappnat. Helt magiskt, som han själv uttrycker det.

▪ Christer Wigerfelt

Bilden t.v: Självporträtt av Hans Gedda, 2012.

Kategorier
Dela den här artikeln: