Frågan om vad det är som håller samman ett samhälle är klassisk och egentligen mycket svår att besvara. Man kan peka på gemensamma institutioner, ett språk att leva i, en stabil rättsordning med förankring i allmänt utbredda värderingar och en inte så lätt definierad upplevelse av gemenskap som är stark nog att överskrida klassgränser och andra sociala motsättningar. Läs mer
Det finns en egendomlig mekanik i den litterära framtidsskildringen. Är den ljus och lovande, utopisk, blir den också stillastående och ohyggligt trist. Det beror förstås på att den ger sig ut för att skildra ett slutligt utvecklingsstadium där allt är harmoniskt och fungerar väl. Stagnationen föder sin egen fasa. Mycket mer spännande och socialt och litterärt intressant är den mörka framtidsbilden, dystopin, där det mesta gått åt skogen, om det nu finns någon skog, och samhället urartat till en grym djungel eller ett av dödlig ordentlighet präglat system som i George Orwells 1984 eller Karin Boyes Kallocain. Läs mer
Iris man Fredrik och dottern Elin drunknar på isen en töande dag i mars. Det är ett fruktansvärt tema, en fruktansvärd händelse för huvudpersonen att utsättas för. Ändå känner jag det inte. Som läsare kan jag stå oväntat oberörd. Läs mer
Absurditeten i denna debutroman är mer tragisk än komisk.
Men vissa partier skulle passa som radioteater.
Huvudpersonen Erik hävdar att han är John Lennons bror. Att han blev bortadopterad till ett par i Eksjö i Småland efter födelsen 1950. Han menar att John och han har samma mamma: Julia Lennon. Och att hon skulle ha haft ett kort sexuellt möte med Freddie Lennon, Johns biologiska pappa, trots att hon redan var skild från honom och snart flyttade ihop med en annan man som hon fick två döttrar med. Innan det hade hon fött en dotter som faktiskt bortadopterades vid tiden för krigsslutet 1945. Läs mer
Alla som var någorlunda vuxna vid den tiden minns säkert vad de gjorde den morgonen för mer än tjugo år sedan då nyheten om att Olof Palme blivit skjuten spreds över landet. Själv befann jag mig några kvarter från mordplatsen på Sveavägen, hemma hos svärmor på Birkagatan. Liksom många, många andra gick jag upp till Sveavägen på förmiddagen, och såg leden av förstämda människor tätna kring kravallstaketen, innanför vilka poliser lite tafatt vankade omkring och tog emot blommor som de lade på trottoaren vid den stora blodfläcken utanför Dekorima. Läs mer
”Det här är berättelsen om Claire Säwes självmord, men inte självklart vad som ledde fram till det.” Så börjar det andra kapitlet i Eva Ströms roman Claires leende och precis så är det. Precis så rakt och obarmhärtigt, precis så tydligt och svårt att förstå. Claire väljer sömntabletter framför sitt liv, 14 år gammal. Och ingenstans i boken är det självklart varför. Läs mer
Poesi i uppbrottstid. Inget gäller och samtidigt allt. Postmodernismens implosion. Hur kul är det, frågar ni? Jättekul, svarar jag, av dikterna befriad från oket, från genretänkandet, fri att bara läsa och uppleva. Här finns leken med orden, leken med ordens betydelse, leken med sidornas spatictitet, leken med livet själv – och allt före och efter. Läs mer
Minns ni Jack som gjorde Ulf Lundell odödlig (nåja). Nu har det hänt igen. Måste hända igen. Från Blackeberg kommer dom ner som från Strindbergs höjder på Söder. Dom tar över stan. Dom gör krumbukter som ingen annan. Läs mer
Den på något sätt bundna boken, med ett antal papperssidor fästa vid ryggen och bläddringsbara i en avsedd läsordning, representerar vad teknikhistoriker kallar en closure, en (om än kanske tillfällig) ändhållplats i en lång teknisk utveckling, som resulterat i en produkt som är så ändamålsenlig och så väl svarar mot de krav på funktion som rimligen kan ställas att den helt enkelt får karaktär av upptäckt i stället för att ses som en uppfinning eller resultatet av en lång period där olika lösningar på samma problem prövats. Cykeln har samma karaktär liksom, tyvärr, bilen. Läs mer
Ett tag hade vi en bild ur en gammal toalettpappersreklam på min badrumsdörr. Den föreställer en glatt leende kvinna som staplar toarullar på varandra ur ett storpack. Bilden, som jag mindes från min barndom, var försedd med texten ”Är hon fortfarande lika lycklig?” Naturligtvis var den signerad Stenmark. Läs mer