I mitt minne kan jag härleda Anna Petterssons scenkonstnärliga skicklighet tillbaka till föreställningen Personkrets 3:1 1998, där hon med sin oroliga närvaro i repliken framställde en oförglömlig sökande kulturell ”halvfigur” i det persongalleri genom vilket Lars Norén den gången tog ett radikalt grepp om vad nutida dramatik också kunde vara. Läs mer
Nyligen inträffade en Zirkeltag som det heter på tyska. Två cirklar slöts då det har gått lika lång tid med en raserad Berlinmur som med en befintlig. Muren som hastigt restes under några kvava augustidagar 1961 och lika raskt raserades i ett gråkulet november 1989. 28 år stod den där, lika länge har vi nu haft den som bleknande minne. Läs mer
Det är sommaren 1976. Det är sommaren då Gus (Gustave) är tretton år och det mesta går snett. Vi befinner oss på landet i den fransktalande delen av Schweiz, det är osedvanligt hett och torrt och katastrofer står på lut. Familjen Sutter lever på vad gården ger; förutom diverse grödor även mjölk och ägg, de har också kycklinguppfödning. Fadern har nyligen moderniserat ladugården och köpt tiotusen kycklingar. Det är en stor satsning. Läs mer
En tydlig tendens i fjolårets bokutgivning är bildning. Titlar som Bildning på barrikaderna och Om bildning låter oss ana att något är på väg att hända, att bildningen återigen har blivit aktuell. Något vi behöver få mer av, både innanför och utanför de lärda salongerna och sällskapen. Läs mer
Det är i grunden en dyster historia, det som blev Richard Strauss’ tredje opera på ett känt mytologiskt kvinnonamn, Ariadne, kungadottern som räddade Theseus ut ur labyrinten och flydde med honom till ön Naxos, där hon övergavs och där själva operan tar vid. Att muntra upp det hela med Fellinikryddad commedia blir till en nödvändighet. Sofie Asplund är anrättningens räddare. Läs mer
Inom managementsvängen sägs det ofta att kris är tecken med två innebörder på kinesiska. Det gäller bara att välja: jävlighet eller möjlighet. Sjunka ihop eller studsa tillbaka. Man väljer själv. För valfrihet är det som bygger människan, som visar vad hen går för och sätter hen i förarsätet på vägen mot lyckan. Här kan existentialister och liberaler dansa ringdans – Jean-Paul Sartre och Adam Smith. Valfrihet är fint. Läs mer
