I Claire Denis’ senaste film Kärlekens labyrinter spelar Juliette Binoche en kvinna fångad mellan två män där historien, ovant Denis, aldrig på allvar försöker förklara karaktären av hennes dilemma, orsakerna till att hon slits mellan de två, vilket försvagar filmen och gör att den tappar en precision man annars vant sig vid vara Claire Denis’ adelsmärke (High life, White material). Läs mer
”Jag är sexton år och lägger armarna i kors på det höga bordet framför mig, lutar kinden mot den ena armen och ser in i kameran. På fotografiet, som inte längre finns, och som nog ingen förutom jag kommer ihåg, ser man lite grann av mina nakna axlar. Jag tror att tanken med bilden är att antyda nakenhet, att allt en ung kvinna behöver ha på sig när hon ska ut i världen är ett par långa örhängen.” Läs mer
White trash, detta gravt nedlåtande epitet på vissa människogrupper blir till Vitt slödder i Carina Rydbergs nya roman, den första sedan 2006. Till synes tydligt självbiografiskt berättar Rydberg om den unga Carina som blir mobbad i skolan och ständigt längtar och drömmer om den stora kärleken, men som innerst inne inte tror hon är den värdig (hon sätter in en kontaktannons för att bli av med oskulden, träffar Graham och blir det också). Hon berättar om sin familj som bor i ett område med mestadels lågutbildade eller arbetslösa människor. Dem som hon senare kommer kalla vitt slödder. Gränserna mellan dessa lågklassade områden och de med högre status är tydlig om än inte utmärkta. Läs mer
Att åstadkomma en creepy stämning när det rör sig om trettiotalets Berlin är inte svårt, svårare att hitta ekvivalensen hundra år senare i Sverige av i dag. Försynt insmugna naziflaggor nyttar inte mycket till, hade inte gjort det i skickligare hanterade draperingar heller. Visserligen spökar valresultaten i rikligt mått över Europa, liksom krigsutbrotten, men det skapar ändå inte tillräcklig aktualitet för att skapa drama här och nu. Läs mer
Det är en fin höst för de läsare som gillar författarbiografier. För en tid sedan kom Colm Toibins magnifika Magikern, som handlar om Thomas Mann, uppburen, med en världsvid läsekrets och Nobelpristagare. Nu föreligger Elisabeth Åsbrinks likaledes storslagna biografi över Victoria Benedictsson, Mitt stora vackra hat. Läs mer
Med sitt omisskännliga tonspråk på sopran- och tenorsax har han utmärkt sig som en unik röst med nordiskt sound i musikvärlden i över 50 år. Den norske saxofonisten Jan Garbarek försatte i söndags publiken på Stora Teatern i en stämning av andäktighet. Länge har man fått vänta på att denne ikon inom den jazzorienterade världsmusiken skulle dyka upp i Göteborg och han kom för en eftermiddag med tre andra instrumentala världsstjärnor som fick stort utrymme att förtrolla med egna solon, särskilt slagverkaren Trilok Gurtu. Läs mer
Om man vill veta lite mer om vem Marilyn Monroe var, skall man läsa Joyce Carol Oats Blonde, som är en förtrollande skildring av en modern saga. Vill man veta en smula om JCO skall man se Stig Björkmans film och får porträttet av en människa av mycket enkel bakgrund som rört sig bort från alla sina realiteter för att leva i den litterära verkligheten, som inte heller duger utan där hon bollar med en rad ’alias’ hon kan leka med. Läs mer
I år fyller friskole – och skolpenningssystemet 30 år. På blott tre decennier har Sverige utvecklat världens mest marknadsvänliga skolsystem. Ingenstans kan vinst plockas ut så lätt från skattefinansierade skolor, en världsunik ordning som ogillas av majoriteten av befolkningen, men som hållits kvar av politikerna. Varför är det så? Läs mer
Tyske författaren Clemens Meyer (född 1977 och boende i Leipzig), skriver om dagens östra delar av Tyskland i noveller i samlingen De tysta satelliterna (2017), som utkommit på ellerströms. Snyggt översatt av Ebba Högström, och med förord, som möjligen borde varit ett efterord, av Måns Wadensjö. Läs mer
I ”Oceanen” låter Steve Sem-Sandberg en av upplysningens stora tänkare gå till rätta med sig själv.
Det är höst år 1765 och på ön Ile Saint-Pierre i Biennesjön i Schweiz vandrar filosofen Jean-Jacques Rousseau i skog och äng för att samla in, namnge och klassificera växter. Det linneanska systemet med sin knappologiska logik förefaller honom otillfredsställande. Han vill konstruera ett nytt system som är byggt på bilder och som inte appellerar till det logiska utan till det känslomässiga, upplevelsen av bilden ska vara som upplevelsen av blomman. Läs mer