Jag vet inte hur många böcker, filmer eller teveserier om andra världskriget och ”förintelsen” jag tagit del av genom åren, men ganska många är det. Förutom allt dokumentärt material, främst sett på teve men även som biograffilmer. Jag måste erkänna att jag haft perioder när jag känt mig lite trött på alltihop, när jag tyckt att ”det har jag redan sett eller hört”. Läs mer
Jag tänker mig att ljudspåret skall vara Four Lamentations and One Wicked Dream of Innocence, av Martin Küchen & Landæus Trio. Fyra molande smärtsamma stycken musik, med Küchens saxofon som kvider och svider in i märg och ben, bestrålar själens mörka hörn. Så väldigt sorgset och så oerhört vackert, skitet, rent och lyriskt. Och den femte, med ett annat tempo och driv, får stå för det irrationella och mer naivt galna. Läs mer
Romanen börjar med en tillbakablick. När allt redan har hänt. I den konstaterar Martina, berättelsens jag, att ”…för mig tror jag att det är försent”. Katastrofen har redan hänt. Kanske är det detta lilla kapitel som skapar för höga förväntningar. Eller så är det Marie Hermanssons tidigare romaner som gör det. När inledningsackordet är slaget längtar jag in i hennes märkliga värld, men jag blir lite besviken. Läs mer
”Hela grejen är att placera overkliga saker i en väldigt igenkännbar vardag.” Så har John Ajvide Lindqvist en gång själv beskrivit sina skräckromaner. Och beskrivningen stämmer bra även på den senaste i raden, Himmelstrand.