Scenkonst som gör upp med samtiden
Om tre aktuella pjäser, på Dramaten och Göteborgs stadsteater
Sällan eller aldrig har väl en teaterföreställning varit så oförutsägbar som den Mattias Andersson öppnat Dramatens stora scen med efter pandemistoppet. En kan fråga sig vad han själv hade för föreställning om resultatet när han planterade iden om Den yttersta minuten i sin ensemble.
Och när det gäller valet av pjäs på Lilla scenen tajmade premiären på Tillbaka till Reims precis den tyska valutgången och kan måhända något lätta på pjäsens oroande politiska resonemang. Slutspel på Göteborgs Stadsteaters Studio är ett pålitligt kort ur det surrealistiska pjäsförrådet. Läs mer
All konst till barnen
Kafka och Dockan – Göteborgs Dramatiska Teater
Det är med hjälp av Franz Kafka flickan hittar tillbaka till den fantasivärld hennes försvunna trasdocka, dvs en riktig docka, en som hennes mamma har sytt som är oersättlig eftersom den inte kan köpas för pengar, representerat. Att denna enastående docka, enligt författaren flickan stöter ihop med i en park, givit sig ut på sin långa utflykt alldeles på egen hand får hans berättelse att fylla flickans hela upplevelsevärld som både förvandlar och befriar henne. Läs mer
För många vändningar
César Aira – Samtalen
En roman om ett samtal, eller snarare om en slags nattlig bearbetning av ett samtal. Det är ett både märkligt och intressant uppslag, men blir det därför automatiskt en bra roman av det? Det är vad jag frågar mig efter att ha läst César Airas, Samtalen (2006), som utkommit på Tranan tillsammans med en annan tunn roman, Margarita (ett minne,) från 2012, båda galant översatta av Lina Wolff. Läs mer
Rakt och vardagligt om grandiosa känslor
César Aira – Margarita (ett minne)
Det hela utspelar sig 1957 och börjar med att en ung man, i jag-form, berättar om sina våndor inför en kommande flytt hemifrån, från den lilla staden (Coronel) Pringles till den stora staden Buenos Aires. Han ville åka till huvudstaden inte enbart för att studera och ”börja leva” utan också för att få ta del av storstadens konstnärliga och kulturella utbud. Författaren, eller den unge mannen, vräker på med den för tonåringens lika berömda som överdrivna känslouttryck. Alla känslor är grandiosa, glädjen såväl som ilskan och sorgen. Här är det dock mest rädslan och oron för hur det ska gå där borta som drabbar honom. Större delen av dagen sitter han och läser. Läs mer
Hur politisk islam blir politisk rättegång
Det var när jag hörde talas om allt rabalder i förbindelse med visningen av filmen Burka Songs 2.0 tillsammans med efterföljande diskussioner jag omedelbart tog del av filmen på Göteborgs Film Festivals utomordentliga streamingsite drakenfilm.se för ungefär ett halvår sedan, skrev om filmen här i alba och satte den i relation till Theresa Benérs bok om Peter Brooks internationella teaterarbete i Paris och annorstädes. Läs mer
Konst för att förändra världen
Ilya Kaminsky – De dövas republik
”observera detta ögonblick
– hur det skälver -”
En militärregim tar makten, en dockteater häcklar och härmar soldaterna. De svarar med att skjuta pojken Petja som inte kan låta bli att fnittra vid föreställningen. Kroppen blir länge liggande på gatan. En revolt inleds och militären reagerar direkt med arresteringar och värre saker än så
”Vårt land vaknade upp nästa morgon och vägrade att höra soldaterna.
Vi vägrade i Petjas namn.” Läs mer
Familjeteater i sin prydno
Göteborgs stadsteater – Kejsarn av Portugallien
När Göteborgs stadsteater öppnat upp efter pandemi och ombyggnad bjuder stora scenen på ett väl bemästrat sorg- och sångspel på Selma Lagerlöfs roman Kejsarn av Portugallien. Här blandas som sig bör realism och magi, väcker tankar om klass, kön och utanförskap men framför allt om gränslös kärlek i en konstruktion som liknar bygdespel. Musikern Daniel Lemma som vandrande spelman betyder mycket för helheten. Läs mer
Lena Nymans svaghet och överväldigande styrka – porträtt av en skådespelerska
Isabel Andersson – Lena
Den gången, för mycket länge sedan nu, var det ytterligt smärtsamt för Lena Nyman att se sig omtalad som ’ointelligent kropp’ av en tung författare av Artur Lundkvists typ. Frågan i dag ställer sig snarare varför han över huvud taget kände det angeläget att formulera sig om Lena Nyman, skådespelerska i ett par filmer av Vilgot Sjöman, det var väl ändå något som låg i periferin av hans huvudsakliga intresseområden? Samtidigt säger det något om vidden av hennes genomslagskraft. Läs mer