Lyhört i humor och sorg
Quynh Tran – Skugga och svalka
Korta skruvade historier
Agota Kristof – Det kan kvitta
Det här är fjärde översättningen på några få år, efter ”Trilogin”, memoaren Analfabeten, och kortromanen I går. Den här gången en novellsamling, om nu novell är rätt beteckning på de kortkorta minihistorierna. Ofta inte mer än ett par sidor, den längsta på drygt sju. Man känner igen Agota Kristofs stil och ton, men långa stunder ändå inte. Det kan nog bero på att det till stor del rör sig om väldigt skruvade texter, och ska man berätta något på en och en halv sida gäller det att sätta igång direkt. Risken är att det tar slut innan man kommit in i historien, som man kanske får försöka tänka sig vidare själv. Det blir nästan lite som att läsa dikter emellanåt. Läs mer
När det invanda ställs på ända
Man must sing – Jag vet inte vem jag är och jag älskar det (barnopera)
Operakompaniet Man Must Sing är aktuell med ett beställningsverk speciellt för barn, en liten ”queer” opera med musik av Daniel Fjellström och libretto av Kristian Hallberg. Den lever upp till vokaltrions programförklaring som både nyskriven och normkreativ. Framför allt är den roligt framförd av tre välskolade röster med festlig mimik. Ja, varför skulle en pojke inte kunna gå till skolan iförd klänning? Läs mer
Summan av all olycka – ännu en film om Diana
Pablo Larrain – Spencer
Ingen är väl längre i tvivel om, att Charles och Diana, prins och prinsessa av Wales, hade ett ovanligt shitty äktenskap – så varför ännu en film om eländet, tillsammans med det engelska kungadömets lika korrupta som långlivade absurditeter?
Förmodligen för att rollen som Diana lockar den ena skådespelerskan efter den andra med fördelaktigt utseende: hon som fick prinsen men levde därefter allt annat än lycklig i alla sina dagar… Läs mer
Oförliknelig tragikomisk akrobatik
Stora teatern – Eins Zwei Drei (gästspel)
Med akrobatik, absurd komik, dans, cirkus, teater, musik i en enda 90 minuters makalös föreställning. Så inleds fortsättningen på den över ett år utspridda versionen av Göteborgs dans- och teaterfestival. Ännu en föreställning återstår den 7 januari av Martin Zimmermanns Eins Zwei Drei. Läs mer
En onödig återuppståndelse
Lana Wachowski – The Matrix Resurrections
Från satir till parodi
Göteborgs stadsteater – Vi hade i alla fall tur med ramavtalet & Idlaflickorna
Två pjäser med hög underhållningshalt löper nu parallellt på Göteborgs Stadsteaters Stora scen respektive Studio. Den ena en dagsaktuell farsartad satir över kommunal förvaltning. Den andra en tveksam uppförstoring av Kristina Lugns poetiska och tragikomiska scenjuvel Idlaflickorna. Läs mer
Skarpa iakttagelser om rasismen
Toni Morrison - De andra
Toni Morrisons ansikte i profil på framsidans foto och jag tänker; en titan, en amason. Så grandios, en person som vet vad hon kan och vill och knappast någon man lallar med. Det är känslan jag får. Och hon tycks ha att brås på, på första sidan berättar hon om sin mormors mor i en häftig bild
”Denna majestätiskhet framgick tydligt när hon steg in i ett rum och det hände något som jag aldrig förut hade upplevt: utan att ha blivit uppmanade till det reste sig alla män upp.” Läs mer
Imponerande bragd
Göteborgsoperan – Ragnarök
Daniel Brennas Siegfried kvarhåller sin plats som särskild behållning när nu Göteborgsoperan nått fram till sista delen, Ragnarök, av Richard Wagners Nibelungens ring. Ett fåtal föreställningar återstår av detta fyrdelade mastodontprojekt, som inleddes i november 2018 och sedan har kämpat sig fram via pandemi till att nu åter ha kunnat erbjuda en period med fullt hus, så länge det nu varar. Läs mer
Short Cuts-liknande berättelser om migration
Helon Habila – Resenärer
”Om man håller sina minnen vid liv så behöver ingenting dö.”
I Sverige verkar en mycket stor del av alla partiers politik numera handla om invandring, med allt vad det för med sig. Vi pratar om svarta och bruna människor, beroende på mörkheten i hyn, och vi pratar ”vithetsnorm” och om rasism. Så på ett plan kan man förstå att det här med migration är laddat. Men en annan aspekt är betydligt märkligare; att många människor, födda och uppväxta i Sverige precis lika mycket som vilken ”ursvensk” som helst, trots det fortfarande kallas ”invandrare” efter två eller tre generationer. Läs mer