Bruno K. Öijer i takt med tiden
Bruno K. Öijer – Och Natten Viskade Annabel Lee
Ett gediget grävarbete
Bosse Schön – Hitlers svenska SS-soldater. Brev och dagböcker
En magisk vardagshistoria
Sally Astridge & Arne Norlin – Tidstvillingarna
Astrid är tolv år bor med sin pappa och sin lillebror Josef någonstans i en stad i Sverige. Mamma har flyttat ihop med en ny man. Astrid har det väl ganska bra. Duktig på att spela piano och kanske lite ensam i skolan. Men inte mobbad som Henrietta. Läs mer
Flotte på villovägar
Göteborgs Stadsteater – Flotten
Göteborgs stadsteater vimlade av forna medarbetare, när höstens första premiär betydde att slå följe med en uppdatering av pjäsen Flotten på sin färd mot Lycksalighetens ö och dess två efterföljare. Publiken var tryfferad med särskilt inbjudna skådespelare som en gång varit med i Kent Anderssons och Bengt Bratts ”Göteborgstrilogi” i slutet av 1960-talet, särskilt nyfikna förstås på hur Mattias Andersson lyckats förhålla sig till sin namnes epokgörande verk. Läs mer
En viktig historia
Maria Àngels Anglada – Fiolen från Auschwitz
Jag vet inte hur många böcker, filmer eller teveserier om andra världskriget och ”förintelsen” jag tagit del av genom åren, men ganska många är det. Förutom allt dokumentärt material, främst sett på teve men även som biograffilmer. Jag måste erkänna att jag haft perioder när jag känt mig lite trött på alltihop, när jag tyckt att ”det har jag redan sett eller hört”. Läs mer
Måste klassresenär lämna arbetarklassen?
Lena Sohl – Att veta sin klass
Fängelse och frihetsanstalt
Sara Stridsberg – Beckomberga
Jag tänker mig att ljudspåret skall vara Four Lamentations and One Wicked Dream of Innocence, av Martin Küchen & Landæus Trio. Fyra molande smärtsamma stycken musik, med Küchens saxofon som kvider och svider in i märg och ben, bestrålar själens mörka hörn. Så väldigt sorgset och så oerhört vackert, skitet, rent och lyriskt. Och den femte, med ett annat tempo och driv, får stå för det irrationella och mer naivt galna. Läs mer
Utanför verkligheten
Marie Hermansson – Skymningslandet
Romanen börjar med en tillbakablick. När allt redan har hänt. I den konstaterar Martina, berättelsens jag, att ”…för mig tror jag att det är försent”. Katastrofen har redan hänt. Kanske är det detta lilla kapitel som skapar för höga förväntningar. Eller så är det Marie Hermanssons tidigare romaner som gör det. När inledningsackordet är slaget längtar jag in i hennes märkliga värld, men jag blir lite besviken. Läs mer
Historiens vindar mojnar
Jan Guillou – Att inte vilja se
