Varenda sida i ”Vi som aldrig sa hora” känns som verklighet, som regn och pizzakartonger och cigarettrök, sorg, ensamhet och drömmar om något större. Ronnie Sandahls beskrivningar och dialogen i boken är nästan smärtsamt äkta. Det är hårt och sårbart på samma gång, precis som berättelsen i sig. Läs mer

För hundra år sedan var skillnaden mellan hög och låg samhällsklass en självklarhet. Med demokratins genombrott förändrades inte detta men vi pratade allt mindre om det. I bakvattnet av vänsteruppsvinget på 70-talet blev det vanligt att tala om klasskillnader. Och nu tycks det vara aktuellt igen. I höstas kom antologin Tala om klass, med berättelser om klassresor från arbetarklassen. Inom överklassen kan man bara göra en klassresa och den bär nedåt. Ska man tro Susanna Popova är det inte så vanligt. Men det beror på hur man definierar överklass. Läs mer

Tänker på Ulf Lundell mer än en gång när jag läser Pelle Anderssons debutroman.
Inte bara citeras hans prosa på ett par ställen. Karaktärernas vilda festande och den ogenerat, avancerat beskrivna erotiken ger mig också minnen av ”Jack.”
Dock menar jag inte att detta är epigoneri. Nej, det vore orättvist att säga – för språket är genomarbetat. Det märks att det inte är någon nybörjare som författat. Pelle Andersson, född 1969, har tidigare gett ut två diktsamlingar. Och till vardags är han litteraturkritiker och kulturredaktör på Aftonbladet. Men det känns som han har velat skriva en ”generationsroman” utifrån eget perspektiv. Läs mer

Den här kvinnan vet vad hon pratar om. Annika Sjögrens debut är en berättelse som känns välresearchad och kommen ur hjärtat. Kanske är det lite väl mycket av en trött skolfrökens klagan över människans alla sätt att göra fel mot varandra, men ibland blöder även mitt hjärta för personerna i boken. Läs mer