Ett rejält eldprov kan man kalla den till och från bannlysta tragiska berättelse, som avgångseleverna på musikallinjen vid Göteborgs högskola för scen och musik presenterade i dagarna med imponerande resultat, såväl vad gäller sång som musik och skådespeleri. Det bådar gott för framtida musikaluppsättningar. Läs mer
Man kan kalla det en lättsam operaafton med både skratt och vemodig eftertänksamhet till härlig, lättlyssnad musik, ledd av Aivis Greters, detta möte mellan två korta verk av österrikaren Wolfgang Amadeus Mozart och den 84 år yngre ryske tonsättaren Pjotr Tjajkovskij, djärvt tillrättalagt att fungera metaforiskt som ögonöppnare för konstens och inte minst blindhetens villkor och det med några av vårt lands främsta operaröster, för vad är det vi inte vill, vågar se i vår tid? Läs mer
Huvudkaraktären Hanna Degermark är, titeln till trots, oerhört mänsklig. Hon närmar sig de fyrtio, är sensitiv och empatisk och skapligt paranoid över hur andra ser på och uppfattar henne. Hon hamnar allt som oftast i lite knöliga situationer. Dessutom är hon inte så lite gråtmild, det strömmar nedför kinderna för minsta lilla, kropps- och viktnojan är också framträdande. Självkänslan är det med andra ord inte så mycket med. Läs mer
Vissa böcker är som den försvinnande minuten en tidig sommarmorgon, precis när nattens dagg förångas och den dröjande, ljumma fukten i luften får humlan att tveka i flykten mot blommans kronblad – surra en extra saltomortal innan hon landar och insuper nektarn. Sådana ögonblick är både trolskt eviga och lockande att återvända till. Som den här underbara lilla boken. Läs mer
Jag har länge varit nyfiken på Jonas Rydins romaner men inte kommit till skott förrän nu, vid den tredje. Det är en skickligt skriven, rappt framställd och rungande läsvärd berättelse om pingis, maskulinitet, förljugenhet och mognad, som samtidigt lyckas vara något helt annat än vad den utger sig för. Omslaget annonserar i bild och text en man på tvären mot allt och alla, förstörd av sin sports galenskaper och drypande av förtvivlan mot en avskydd omvärld. Men en bit in i läsningen slår det mig att även om Andrew Polgars gestalt har lite av allt detta, så är det jag tar del av mycket mer originellt än den postmoderna standardmisantropen som varit så populär sista decennierna. Mer än allt annat är nämligen den här romanen ett stycke klassiskt tematiserad arbetarlitteratur. Läs mer
Leila Inanna Sultan debuterar med sin diktsamling Straffkolonien.
Att av olika anledningar tvingas lämna sitt hemland, sin kultur och sitt språk, sina vänner och bekanta, arbete eller studier är rimligen inga lätta saker. Och att sedan försöka komma in i en annan kultur, lära nytt språk, landets seder och bruk är säkerligen minst lika svårt och komplicerat. Men innan man kommer så långt ska man dessutom klara av asylprocesserna, och överleva en kortare eller längre tid i ”förvaret”, Migrationsverkets lilla hotellverksamhet. Läs mer
En strid ström av rapporter berättar att de olika AI-verktyg som blivit omtalade på sista tiden utvecklats med hjälp av omfattande stölder av text och annat upphovsrättsskyddat material. I stället för att betala upphovspersoner, förlag och andra utgivare för tillgång till material att träna sina AI-verktyg har ledande teknikföretag använt piratsajter med stulet material. När detta skrivs har precis flera grupper av svenska författare och deras organisationer protesterat i olika upprop. Men redan i början av förra året stod det klart att enorma mängder upphovsrättsskyddad text och annan data avsiktligt har stulits av AI-bolag som Microsoft, Google, Open AI, Deep Seek, Deep-L och Meta för att utveckla AI-verktyg som de sedan tjänar pengar på utan att upphovspersoner eller utgivare för ett öre i ersättning. Läs mer
Ännu återstår ett fåtal tillfällen att se det senaste på Göteborgs engelskspråkiga teater GEST. Pjäsen The P Word handlar om homofobi och rasism, något som en stor del av världen nu (åter igen?) tycks allt mer utsatt för. Andelen länder med förbud mot homosexualitet tycks snarare öka än minska. Det är en prisbelönt rörande, både romantisk och spännande berättelse, spelad av två karismatiska skådespelare från London. Läs mer
Komik med förmåga att förstärka förtrycket. Att Lorcas Bernardas Hus kan framstå så löjeväckande mitt i tragiken blev en positiv överraskning vid mötet med Göteborgs Stadsteaters fräscha uppsättning. I en fantasirik scenografi med färgsymbolik, rotation och spegeleffekter och en regi som fått systrarna att släppa loss både fysiskt och verbalt har det blivit en riktig käftsmäll mot patriarkatet. Faktiskt. Marie Richardson i rollen som nybliven änka med fem ogifta döttrar i en tid av politiskt, religiöst och patriarkalt förtryck har det inte lätt, men hon skapar en både begriplig och varsam fusion av makt, traditionstvång och omsorg. Läs mer
