Det våghalsiga operaprojektet Monstret i labyrinten blev under fem dagar Göteborgsoperans första presentation av ett verk av Jonathan Doves och mersmaken bet sig fast. Musiken, sången, dramaturgin, scenografin blev tillsammans ett kraftfullt uttryck för den kollektiva kraftens förmåga att ingjuta mod och hopp. Läs mer
Det är i grunden en dyster historia, det som blev Richard Strauss’ tredje opera på ett känt mytologiskt kvinnonamn, Ariadne, kungadottern som räddade Theseus ut ur labyrinten och flydde med honom till ön Naxos, där hon övergavs och där själva operan tar vid. Att muntra upp det hela med Fellinikryddad commedia blir till en nödvändighet. Sofie Asplund är anrättningens räddare. Läs mer
Jag lärde känna verklighetens Gösta Berling i en kvinnas gestalt. Hon var mor till min dotters bästa väninna i skolåldern och hon är den unga kvinnan i Tove Ditlevsens roman Wilhelms værelse (Wilhelms rum) där Malene, som hon heter i verkligheten, var älskarinna till författarinnans man. Mannen var den kraftfulle redaktören för Ekstra Bladet i Köpenhamn, Victor Andreasen, vars kvinnohistorier så vida överstiger kampanjmaterialet vi för närvarande omges av, att de senare kunde förpassas direkt till barnkammaren. Läs mer
Fyra kvinnogestalter ur historia och dikt har intagit var sin Göteborgsscen – Kristina, Shen Te, Jeanne d´Arc och musikalens Christine Daaé. Ingen dålig kvartett. Tillsammans väcker de en rad frågor om godhet, kärlek och fanatism. Ändå är det en man som till sist ger mig en känslomässig kick. Fred Johansons operafantom gör mig andlös. Läs mer
”Dans speglar det samhälle i vilket det existerar” konstateras i Göteborgsoperans program till senaste dansverket, Iconoclasm. Det utgörs av två nyskapade verk som båda speglar samtidens tankegods – ekumenins backlash, dystopiska visioner och människans rädslor. Men framför allt uppvisar Iconoclasm en dansensemble i världsklass – igen. Läs mer
