Boken om Syvert Löyning är den femte i Knausgårds ”serie” av existentiella romaner som med ”Morgonstjärnan” som plattform trampolinar sig ut i skilda riktningar. ”Nattens skola” som föregick ”Arendal” blev en litterär parallell till Faust, men ändå väl förankrad i den norska bergigt havsnära myllan. Läs mer
Att i teaterföreställningens form, i det här fallet monologens, ta sig an en gestaltning av de abrahamitiska religionerna judendom, kristendom och islam är ingen avundsvärd uppgift och man kan inte annat än hysa största respekt för ambitionsnivån i ett sådant företag.
Att det är på förhand dömt att misslyckas ligger nästan i sakens natur, ty hur skulle så komplicerade förlopp låta sig beskrivas eller utredas i formen som står till buds? Men man kan ändå börja, vilket är vad skådespelaren Johan Gry gör. Han väcker frågorna och överlåter åt oss i publiken att svara på dem, eller låta bli. Läs mer
En älskad person är död, vem framgår inte tydligt, men kanske en far, och poeten försöker finna vägar till tröst och förlikning. Men hur skriver man om någons död? Är det inte någonting fullständigt obegripligt att en person plötsligt inte längre finns. Finns det ens några ord som kan uttala dessa känslor? Läs mer
Det var ingen tvekan om dragningskraften hos den tyska nationaloperan, som den kommit att kallas, von Webers Friskytten från 1821, när den nu hade premiär i Göteborg där den inte satts upp sedan 1928. Varma applåder redan på förhand också för den akut från Tyskland inhoppade sopranen Susanne Serfling i den kvinnliga huvudrollen Agathe, sedan Matilda Sterbys stämband givit upp. Ett musikaliskt äventyr, om än något vingklippt, i norrönt kargt och kyligt landskap var likafullt att vänta, vilket redan antyds i ouvertyren. Läs mer
Juan Rulfo är ett aktat namn bland Latinamerikas författare, länge har det sagts att han endast publicerade två böcker i mitten av 50-talet. Det handlade då om novellerna i ”Slätten i lågor” och romanen Pedro Páramo, men redan 1980 gavs det i hans hemland Mexiko ut en samling noveller eller ”filmtexter” som de hette då. Rulfo var nämligen ett tag inne på att skr Läs mer 
Låt mig säga det direkt – Gael Faye har skrivit en av de bästa böcker jag läst under de senaste åren. Den är otäck, den är rolig, den är skildringen av en ung mans mognad i sökande efter sin identitet och samtidigt en brinnande appell för freden. Fayes autofiktion berättar på sina relativt blygsamma 221 sidor om mer än hundra år av afrikansk historia och europeisk kolonialism, samt vilka konsekvenser det medfört. Läs mer
Den här romanen avslutar det som Karam själv kallar ”rymdtrilogin”. Denna inleddes med debutromanen Händelsehorisonten från 2018 och fortsatte 2021 med den med rätta hyllade Singulariteten. Titlarna är alla lånade ur astrofysikens terminologi och samtliga böcker präglas av Karams poetiskt laddade prosa, som på något sätt lyckas vara på samma gång mässande och lätt som försvinnande vattenånga. Långa stycken är som sjungna legender eller myter, sorgesånger eller hjälteepos – skillnaden är hårfin. Läs mer
