Var börjar en berättelse? Varför just där? Vad gör en berättelse värd att berättas? Kerstin Norborgs Kommer aldrig få veta om hon hör inleds med tre ögonblicksbilder. Det lilla barnet på övervåningen, med modern dödssjuk på undervåningen. En tågstation, där det lilla barnet överlämnas till de blivande fosterföräldrarna. Och slutligen en kyrkogård, till vilken den vuxna kvinnan återvänder för att besöka sina biologiska föräldrars grav. Genom dessa tre bilder sätter Kerstin Norborg upp gränserna för sin historia. Berättelsen uppstår därför att den brustna föräldrakontakten innebär en brytpunkt, som präglar berättarjagets hela liv, och berättelsen finner sitt existensberättigande genom att huvudpersonen själv använder berättelsens form för att återupptäcka sin historia och därigenom (förhoppningsvis) frigöra sig i nu:et. På så vis är Kerstin Norborgs historia en optimistisk bok – trots de många sorger som löper genom kapitlen. Läs mer

Som vanligt är det en njutning att läsa Paul Auster, hans absurda sätt att berätta kommer igen även här, men denna roman inte är lika oroande och omtumlande som New York-trilogin. Mannen i mörkret är roman som har en mer realistisk utgångspunkt. Berättelsen utgår från den 70-årige journalisten August Brill som är konvalescent hos sin dotter efter en bilolycka. Men mest lider han av sin sorg efter frun Sonia som har dött i cancer. Han delar sin sorg med sin dotterdotter Katja som förlorat sin pojkvän i Irakkriget på ett fruktansvärt sätt. För att jaga bort tankarna på sorgen ser de på film tillsammans. Succesivt uppstår ett samtal mellan Katja och hennes morfar. Läs mer

Ingen folkopplaga här. Denna framställning, alltså boken är vacker i klot given till färg av färskt blod och vinröd nästan är, med papper inte helt som gräddfärgat, vet jag inte däremot om boken vore kunna sägas nämnvärt alls vacker till sin handling göra sig, även om återstår några tio sidor kvar att läsa för mig undertecknad, är något i den hittills snudd på ful rå handling given bok om. Läs mer

Längtan är ingen enkel sak. Elisabeth Rynell har behandlat den förut i Hohaj och Till Mervas. I sin nya roman Hitta Hem återvänder hon ännu en gång för att undersöka denna mänsklighetens gåtfulla känsloyttring. Det är ett lovvärt projekt, men jag blir inte lika övertygad som tidigare. Läs mer

Nog dr. Schschschsnaps exexperimenterar, är ock ett skönlitterärt experiment, men snarare snarast något med bemänniskat och med en skriftlig betydelse blottlägga hennes själva experimentsjäl, en del av den. Läs mer

Varje dag vittnar vi om händelser och sinnestillstånd i våra liv och ifrågasätts för det mesta inte. Vardagens vittnesmål som sker utifrån det enskilda subjektets tal och skrift bygger på förtroende liksom hela språkgemenskapen. Tilliten är en av förutsättningarna för att vi alls har ett språk. Men att bli tagen på orden är inte alltid en självklarhet. Med vittnesmålet följer en omfattande problematik som idéhistorikern Michael Azar har formulerat och reflekterat över i boken Vittnet. Läs mer

En del menar att vi lever i dåtid såväl som i nu- och framtid samtidigt, att vi integrerar samtliga dessa tider där vi nu befinner oss. Minnen och erfarenheter från förr blandas med tankar och känslor, rädslor och förhoppningar inför det som komma skall. På så vis blir livet ett vidare äventyr än man i stunden kanske upplever.
Ett flertal karaktärer i debuterande Stina Palms noveller ser eller tänker i nuberättelsen tillbaka på sina liv, inte sällan ända till barndomen. Trollsländor och taggtråd är en på alla vis mogen debut och då inte enbart beroende av Stina Palms i sammanhanget någorlunda mogna ålder, född 1970 som hon är. Läs mer