I tider av radikalfeministiska utsagor om sexuellt aktiva mäns latenta benägenhet till brott, alternativt själva kärleksaktens potentiellt brottsliga innebörd, kan det vara intressant att studera tre aktuella porträtt av hur unga män är en känslomässigt drivande konstant i förhållande till kvinnor där de befinner sig i ett åldersmässigt eller socialt underläge. Läs mer
Driven av abstinens efter levande konstyttringar begav jag mig, med all respekt för den scenkonst som nu låtit streama föreställningar för att nå fram till en publik, ut i Göteborgs nedtonade gatuliv för att uppleva ett fysiskt möte med konstnärliga uttryck, som ändå visade sig existera. Läs mer
Det är så gruvligt mörkt och kallt. Men det är också kryddat med svart humor och mjuka detaljer i denna rasande begåvade romandebut.
Marieke Lucas Rijneveld föddes i Nederländerna 1991, hen debuterade med en diktsamling 2015. Tre år senare publicerades Obehaget om kvällarna, som nu föreligger i fint fångad översättning av Olov Hyllienmark för Tranan. Romanen fick 2020 det prestigfyllda Booker International Prize. Läs mer
(1944-2021)
Man skulle kunna säga, att Lars Norén levde som ett öppet sår, en människa som inte kunde annat än låta sig genomlysas av tiden, vara i tiden, vara tiden för att till sist överleva den och i någon mån övervinna den. I en essä om karaktären av hans nya dramatik från 1985 (i danska Information och norska Samtiden) citerade jag franska filosofen Simone Weil i Tyngden och nåden från 1951: Läs mer
Råttlinjen, som till väldigt liten del handlar om just Råttlinjen, eller The Ratline, den nazistiska flyktvägen bort från slagfälten i Europa efter andra världskrigets slut, är framför allt en berättelse som, med hjälp av nazisten Otto Wächters öde, försöker blottlägga hur nazister fungerade, hur de tänkte: i krig, i förintelseverksamhet, familjeliv och kärlek. Läs mer
I dessa tider, när det mesta som säljs eller ges ut är genrelitteratur, är det en smal lycka att det lilla göteborgsförlaget Lindelöws beslutat sig för att ge ut, återintroducera, den tyske författaren och brottmålsadvokaten, Ferdinand von Schirach på svenska med novellsamlingen Straff och den självbiografiska Kaffe och Cigaretter, en liten pärla i 48 kapitel. Läs mer
Då var det dags av runda av mina krönikor om Trollhättan. Inte för att historien om Trollhättan slutar utan för att jag tycker att jag är klar, att jag täckt upp det jag ville med mina krönikor om min hemstad. Och med förhoppningar och aningar om bättre tider för stan; ökad integration, ett nytt fint torg, byggandet av nya lägenheter, en ny stor fin skola – Sylteskolan – som snart är färdigbyggd och stadsbor med gott hjärta som välkomnar de nya eleverna från Kronan. Inte alla kallar det nya politiska beslutet att flytta elever från Kronan till fem andra skolor i så kallade bättre områden för ett misslyckat socialt experiment. Läs mer
Jo, vi är kanske fortfarande, åtminstone i jämförelse med andra, ett läsande folk, efter den obligatoriska skolans införande i hela landet 1842. Skolan tog tidigt på sig ansvaret och entusiastiska pedagoger skapade läsestoff: Folkskolans Barntidning, Barnbiblioteket Saga, och det första stora barnbokspåhittet hette ju som bekant Nils och flög över Sverige på gåsarygg. Utbildad lärarinna var hon ju, vår Selma och förra sekelskiftet brukar kallas den första guldåldern i vår barnlitteraturhistoria. Den andra guldåldern inleddes för just nu 75 år sedan av världens starkaste flicka. Läs mer
Vad skulle Sören Mannheimer ha sagt, är min omedelbara tanke när jag just hör om de s-politiska planerna att låta Stora Teatern i Göteborg tas över av Stadsteatern. Drar genast parallell till vad jag samtidigt läser i en pinfärsk bok om den kulturradikale mångsysslande s-politikern och juristen Sören Mannheimer och det kapitel som redogör för hur han en gång satte p för planerna på att slå ihop Folkteatern med Stadsteatern. Läs mer
Johanna Holmström har skrivit en biografi om Märta Tikkanen, Borde hålla käft – en bok om Märta Tikkanen. Den här gången var uppdraget att skriva mer om Märta Tikkanens liv än om hennes verk. I inledande kapitlet berättar författaren Johanna Holmström om sig själv och hur hon berörts av Märtas texter, att även hon har levt med en våldsam man. Först tvekar jag; ska det handla om Johanna nu? Sedan förstår jag att även hon drabbats av det man lätt drabbas av när man läser Märta Tikkanens böcker, nämligen identifikation med kvinnan i boken. Det är näst intill oundvikligt. Läs mer