I en obetalbar scen från Elisabeth Rynells nyutkomna essäsamling Skrivandets sinne ligger Sara Lidman nära döden på Umeå lasarett, trebäddsrum med skärmar mellan sängarna. Läs mer
Ungefär vid sidan hundrafyrtio är jag nära att ställa mig upp och skrika SLUTA, JAG ORKAR INTE MER, STÄNG AV, SLÄPP UT MIG!!! Det gör jag naturligtvis inte, jag försöker ju ta mitt uppdrag på djupaste allvar. Men där nånstans blir för mycket och jag vill slänga boken i väggen. Läs mer
Visar man upp ett gevär på scenen skall det avfyras i fjärde akten, ansåg Tjechov. Det är man inte lika säker på i 33, rue Vandenbranden, som bygger dramaturgin på ett osäkrare koncept, genom vilket föreställningen trollbinder åskådaren. Läs mer
Den första association man får genom Åke Parmeruds ljudbild till hans och Mireille Leblancs verk MetamorPhos är den av oändlig tid. Det ligger det också en trygghet i. Läs mer
Scenbilden framhäver ett förhållande i tiden, en tid av maktkamp på flera nivåer.
Den visar ett slutet rum, maktens centrum, men rummet speglas samtidigt i en stor tavelbild, vars motiv befinner sig på ett sluttande plan, eller i sjönöd, vilket sätter allt i gungning. Läs mer
Vissa böcker brinner snabbt som i ett bokbål. Men Ensam i Berlin som kom ut 1946 har fortfarande något intressant att säga till oss idag om nazismens maktutövande. Läs mer
Hjälten i Zac O’Yeahs kriminalroman Operation Sandalwood är hittebarn och växte upp med sin styvfar (får man väl kalla honom) onkel Mamool efter att ha tagits om hand under en stol på biografen Majestic i Bangalore. Läs mer
Två gamla gubbar, en katt och en val. Det är den ovanliga rolluppsättningen i, den på svenska nyss utkomna, Den gamle och valen av norske Stian Hole. På norska kom den redan 2005 och fick då pris som bästa debutantverk av Kultur- och kyrkodepartementet. Läs mer
Det finns ögonblick av absolut poesi i Don Quijote, mellan Thomas Nystedt och Per Sandberg i rollerna som titelfiguren och Sancho Panza, i gycklarnas och musikanternas romantiska serenader och diverse påhitt. Läs mer
