Inte konstigt att det fort blir utsålt när det endast finns ett dussin platser till en föreställning, som i detta fall görs i olika utrymmen i mellanrummen mellan uppsättningar på teaterns egentliga scener. Det handlar om Folkteaterns mycket annorlunda projekt Metamorfos, del 1, 2, 3, vars del 2 med rubriken Döden, Döden, Döden jag lyckades fånga. (Del 3 väntas först senare i vår). Läs mer
Kvinnor i litteraturen, som offer, sexobjekt och/eller om krig som idé och lösning har det handlat om och delvis fortfarande avhandlas på Folkteatern. Del 2 i serien ”Metamorfos” påminner bland annat om litterära kvinnor som blivit odödliga genom sin död. Ett märkligt gästspel, Norma Jeane Baker av Troja, har fladdrat förbi som en dimridå om ett namnkunnigt krig och dess orsak, den sköna Helena. Om hon nu ens var där! Läs mer
”Hon har ingen hobby! Hon har mobil…,” är en i raden av cyniska repliker i Beth Steels pjäs som nu haft skandinavienpremiär på Göteborgs Stadsteater. Det är ett familjedrama som börjar i dur och utmynnar i moll, sedan en bröllopsfirande familj kraschlandat, orsakat av en tonåring som felnavigerat i virrvarret av fördomar, rasism, invandrarfobi och svartsjuka i en av arbetslöshet drabbad engelsk småstad, där alla är direkt eller indirekt beroende av en uttjänad kolindustri. Läs mer
Kulturjournalistikens (negativa) utveckling, (krympande) villkor, (problematiska) former och (föregivna) brister har många berört sista åren. Ett återkommande tema gäller innehållet – journalistiken kritiseras (med rätta) för att bli alltmer menlös, ytlig och självupptagen. Ett annat tema, som alls inte syns lika flitigt på kultursidorna, men desto mer i sociala medier och mellan skål och vägg, är områdets sociopolitiska struktur. Det handlar om maktordningar och i vad mån aktörer som gynnas av dem beter sig ansvarsfullt och hållbart, eller korrupt och ohederligt. Som helt nyligen, när Dagens Nyheters kulturchef, Björn Wiman, i strid med praxis och etiska regler, använde sin makt så att två artiklar om hans egen bok publicerades på samma kultursidor som han själv är chef över. Läs mer
Samanta Schweblin osäkrar verkligheten, för fram scener och stämningar där ”något” ligger och pyr under ytan. Under berättelsens eller karaktärernas yta; scener och känslor, aningar, rädslor. Vad är det som händer?
Det är lite grann som skräckisar eller rysare, men utan action, blodsplatter, och/eller farliga djur, aliens eller annat obehagligt. Man får mer föreställa sig vad det kan handla om, och det är i min värld betydligt mer spännande och intressant. Läs mer
Det ter sig som ett lekfull experiment, det scenkonstverk som Göteborgs Stadsteater låtit brisera på sin Studio-scen. Tanken att anlita koreografen Kenneth Kvarnström att skapa en föreställning bygd på William Shakespeares sonetter utifrån vad han gjort med Ane Bruns sånger på Göteborgsoperan, var ju en kul idé. Det blev också något alldeles eget, lekfullt ock vackert, mycket tack vare Jonas Nordbergs högklassiga mix av barock- o nutida musik på luta. Läs mer
Brigitte Reimann var verksam i DDR, inte som oppositionell i mjugg, utan som en del av landets litterära elit och som övertygad socialist av den hårdare skolan, dock ej partimedlem i DDR-statens styrande SED. På så vis intar hon en liknande position som Susanne Kerckhoff, vars Breven från Berlin kom ut hösten 2025 i en fin översättning av Rebecca Kjellberg. Den brevromanen har tematiska likheter med Syskonen, som är mer av en traditionellt berättande roman, i att lyckas blottlägga många lager av komplexitet och osäkerheter i bilden av DDR-samhället – och hela Tyskland – utifrån de som ändå blev kvar som stödtrupper till den östtyska staten. Reimanns roman censurerades när den först kom ut 1963, men utkommer nu i sin originalform på svenska, tack vare Jesper Festins tonsäkra och rappa översättning av den tyska nyutgåvan från 2023. Läs mer
Året 2025 kan gå till historien som ett år, kanske ett av många, där teaterns vara eller inte vara eller kanske snarare var och vad och varför och vem som ska betala dominerat det kulturpolitiska samtalet. Att en hel del finns i omstöpning om man ser till hela landet med teaterscener som både läggs ner och uppstår med repertoarer att både locka till skratt eller ilska och förtvivlan, så lär ändå årets mest rubrikskapande gälla Stockholm och nedläggningen av Dramatens experimentscen Elverket, vilket fick Dramaten-chefen Mattias Andersson att som sista föreställning på den scenen sätta upp Shakespeares tragedi Hamlet i egen bearbetning med tillägget ”the death of Theatre”, att tolkas fritt. För återuppstår gör i alla fall själva uppsättningen. Läs mer
Christian Kracht är en favoritförfattare sedan romanen Imperium kom på svenska 2013. Med tilltal, ingång och en stil olik någon annan har denne schweizare bit för bit karvat ut en egen, egensinnig plats i samtidens centraleuropeiska litteraturlandskap. Tonfall och teman i romanerna växlar, från högironisk kritik av västerländsk civilisationsdekadens, äventyrsberättade meditationer över kolonialism och självrättfärdig renhetsiver, närstudier av kärlekens och konstens (o)möjligheter i fascismens Europa, och mycket mer. Alltid lättläst, alltid med mänsklig blick, alltid femdubbelt lurigt och alltid roligt på det där sättet som samtidigt ger både en och två knutar i magen. Eurotrash från 2022 innebar ett bredare genombrott för Krachts författarskap i Sverige och gjorde förväntningarna på Air så höga att minst en stor dagstidning valde att recensera den redan i sin tyska utgåva. Läs mer
