När Gustav Fridolin var nitton år gammal blev han ledamot av Sveriges riksdag i valet 2002. Inför årets val deklarerade han att han hade för avsikt att lämna riksdagen och alltså inte kandiderade för omval. I sin bok Från Vittsjö till världen skriver han en del om vilken fara som ryms i att människor i åratal, kanske decennier, tillhör samhällets politiska elit med alla de förmåner det innebär, och som mer och mer skiljer ut dem från de väljare de ska representera och företräda. Han skildrar på så sätt också en kris för demokratin, där partierna upphör att vara organisationer för likar och blir teknokratiska apparater som vid valtillfällena erbjuder medborgarna mer eller mindre tilltalande löftespaket men däremot i allt mindre utsträckning delaktighet, ansvar och medverkan. Läs mer

tänkte jag där jag trängdes med ryggsäckarna på Bokmässan i förra veckan. (Har inte svenska folket på mycket kort tid gått från att vara portföljbärare till puckelryggar?) Jag öppnade en bok om Goethe som jag fann i en monter och läste där på första sidan en rad ur ett tal som den sistnämnde höll 1771 för att fira den förstnämndes namnsdag: ”Detta liv, mina herrar, ” sa Goethe på Williamdagen, ”är alltför kort för vår själ. ”
Läs mer

Det går ett spöke genom Sverige. I Gatans parlament: Om politiska våldsverkare i Sverige heter detta spöke omväxlande ”anarkismen”, omväxlande ”vänsterextremismen”. Anna-Lena Lodenius, mest känd för sina böcker om högerextremism, vill i sin senaste bok ta ett samlat grepp på det politiska våldet i Sverige. Ett angeläget projekt, kan tyckas. Så mycket värre att resultatet är så bedrövligt. Redan i titeln antyds en särskild uppmärksamhet på vänstern. Lodenius menar att såväl den etablerade vänstern som medierna varit alltför snälla mot vänsteraktivister, tenderat att se mellan fingrarna eftersom dessa ändå ”ställt sig på den goda sidan”. Läs mer