Joyce Carol Oates är fascinerande produktiv. Det strömmar böcker från henne. Oftast stora tjocka volymer. Den senaste är dock en liten tunn och till synes oansenlig sak. Historien i den skulle kunna vara en sidohistoria ur ett av hennes mer omfattande verk. De som ibland brukar vara så omständliga att man blir otålig vid läsningen. Läs mer

Från Siciliens vilda trakter till den amerikanska maffians dödsryckningar och den italienska processen, lyder undertiteln på försättsbladet.
Lite prärieromantik kan man ana däri. Även om avskyn för den organiserade brottslighetens konsekvenser tydligt lyser igenom i författarens bisatsmarkörer. Men visst finns hos många, liksom hos mig själv, en underlig form av skräckblandad förtjusning för företeelsen.
Och det går väl an att betrakta det hela på håll. Och att se det på film, som i de välgjorda Gudfadern-filmerna med Marlon Brando och Al Pacino. Men det handlade ju mycket om förr i tiden. Idag då? Läs mer

Det är svårt att bryta schabloner. Leena Lehtolainen har lyckats ganska bra i sina tidigare kriminalromaner om polisen Maria Kallio. Även om Kallio ibland känts lite väl mallad och bara just som en motsats till de vanliga schablonerna. Detta har blivit mer och mer tydligt för varje bok hon förärats. Hon har nämligen tillåtits att utvecklas, vilket förstås i princip är bra, men nu börjar det bli allt för tydligt vart Lehtolainen vill komma. Tänk lyckligt gift kvinna som lite ungdomsnostalgiskt lyssnar på punkmusik och jämför med olycklig frånskild manlig polis som lyssnar på opera/klassisk musik. Läs mer